Igårkväll fick jag se nåt som gjorde mig ledsen.

Rakt över vägen när man går ut från min gård har jag kunnat gå rakt ut i en annan värld.
I djupa storskogen fastän den inte är större än ett par hundra meter sisådär i kvadratmeter.

Men det har varit djupaste mjukaste mossan, träden har stått så de silat ljuset och ljudet har inte kunnat tränga mellan.
Mitt däri, rinner en liten bäck. Vattnet porlar mellan rötter och stenar och tittar man lite snabbt kan man nästan se skogens alla väsen när de skyndar runt en gammal mossbeväxt stubbe.

Men igår var det plötsligt monster i skogen. Med ögon som lyste av elakhet och en mun som rev och slet sönder allt den kom åt.
Skogsmaskinen banade sin väg över stenrös och genom buskage och slet grymt tag i stammarna på träden som redan sett sina vänner och grannar massakreras och dö men som hitintills fått stå kvar och viska sina hemligheter till den som vill lyssna.

Jag sörjer för att i sommar kommer jag inte kunna smyga i den mjuka mossan för maskinens hjul har slitit sönder marken och lämnat stora djupa diken som aldrig töms på vatten.
Jag sörjer för att jag inte kommer kunna leende titta på den lilla fågeln som obekymrat hoppar mellan sol och skuggspel i trädens kronor.
Jag sörjer för att lagar, regler och pengar får styra över några fjuttiga hundra kvadratmeter paradis varande eller inte varande.