Londonresan del 1

Hemma igen efter några omtumlande dagar i London
 
Var ska jag börja?
 
Vi lyckades hamna lite avsides på vägen ner till Skavsta. Men gps i mobilen är ju kanon... nåja, när det vill funka det vill säga. 
Vi hade bestämt att åka över Västerås via Strängnäs till Skavsta. Den vägen hade andra tipsat om också så det lät ju bra. 
Eskilstuna - Strängnäs och sen leta sig mot Nyköping... jag menar, hur svårt kan det va. 
Såg plötsligt en massa skyltar skylta mot Nyköping fast vi INTE nått fram till Strängnäs och jag fick lite halv panik trots att vi var ute i gooood tid. Bad E ställa in gps mot Skavsta direkt och då skulle vi åka av från vägen vi var på och genom kringelkrokiga vägar som blev mindre och mindre skulle vi tydligen kunna komma fram. 
Ett tag där trodde jag på allvar att vägen skulle sluta som återvändsgränd mitt ute i skogen i form av en dåligt plogad grusväg.
Men hey, vi fick se en annan del av Sverige... :-)
Den här bilden är dock tagen när vägen började bli större igen... vi hamnade bakom en traktor... gick inte fort då vill jag lova.
 
Med ett par timmar till godo rullade vi så småningom in mot Skavsta flygplats. Vi parkerade och gick genom säkerhetskontrollen.
DET var en upplevelse också. E höll på att få panik för hon ville ha gott om tid på sig och det ramlade ju på folk bakifrån i kön hela tiden och då kände hon det som att folk skulle titta på henne och tycka att hon var en sölkorv.
 
Jag gick först för att liksom visa henne så hon skulle veta hur det gick till... kom igenom utan problem men så fick jag se min dotter tappa sitt boardingcard när hon höll på att lasta grejerna på rullbandet. 
Hönsmamman i mig ville genast springa tillbaka och "hjälpa" henne men blev bryskt tillbakavisad av säkerhetsvakten. Har man gått igenom så har man gått igenom... 
 
E tyckte jag var enormt pinsam dessutom. Hon hade ju koll på att papperet ramlade på golvet. 
 
Nåväl, vi kom igenom allihopa utan problem. Och fick plocka på oss våra saker igen. Och sen var det vänta som gällde... gaten var inte öppnad än men hellre ute i god tid och hinna pusta ut än stressa. Jag hade ju noll koll på hur saker o ting skulle gå till också.
Flyget skulle gå 17.45 så det var ju mörkt när vi väl kom iväg.
Vi hamnade strax bakom vingarna som synes.
 
Ryanair vet hur man tjänar pengar.... trodde inte det skulle vara nån förtäring ombord men jorå, de hade full ruljangs med att sälja allt möjligt. Vi avstod. Men när de sen kom och ville sälja tågbiljetter till expresståget mellan flygplatsen och London så passade vi på. Tänkte att det var enklast så slapp vi börja krångla när vi landat.
Det VAR smidigt och bra. Vi fick åka till Liverpool station och sen skulle vi ju vidare eftersom vårat hotell inte låg i den delen av London.
Vi behövde ta oss till Waterloo station och som den lantis jag är (minns nu gärna att jag gick vilse på Stockholms central) stod jag som ett fån rätt länge innan vi samlade ihop oss och gick till en informationsdisk. 
 
Jag visste i mitt huvud vad jag skulle säga. Och orden fanns där ända. tills. det. var. dags. att. öppna. munnen....
Då lät jag nog som den svenske kocken i mupparna. Och jag vände mig till E och halvt skrek "hjälp mig". 
Han som satt där var nog trött efter en lång dag och han himlade med ögonen och pekade ut mot entren o sa att bussen som går till Waterloo station skulle vara billigast och vi skulle gå över gatan till vänster och ta buss 26. Den skulle kosta 2 pund och typ 10 pence per skalle.
 
Vi gick till busshållplatsen, bussen kom och vi klev på... jag framförde mitt ärende på ännu mer stapplande svengelska och återigen slutade det med att jag ville att E skulle hjälpa mig. Han hade ingen pengahantering sa han och jag hade ju bara stora sedlar... 
Det slutade med att även denna man himlade med ögonen, suckade djupt och vinkade bort oss att vi kunde gå och sätta oss. 
 
Vi gick längst bak i bussen. jag skämdes som en hund och satte mig med ryggen i färdriktningen. 
Medan vi skumpade fram på bussen och station efter station annonserades i högtalarsystemet (jo det låter precis som på alla såna här framtidskatastroffilmer där en lugn kvinnlig röst uppmanar alla till att "remain calm and bla bla ba") kände jag mest bara för att gråta, tänkte att vad har jag gett mig in på och jag längtade hem till allt som var vant och bekant. Fick blinka många gånger för att hindra ögonen från att svämma över.
 
När vi var framme vid Waterloo skulle vi fortfarande leta oss fram till rätt gata. Det är rätt praktiskt för överallt i centrala London finns det små kartor som visar närområdet men inte vad smågatorna heter, bara de stora.
Men E's kompis I som också var med på resan hade en sliten Londonkarta och vi lyckades hitta vartåt vi skulle. E hade ju dessutom tittat en hel massa gånger på internet hemma men glömt sitt lilla anteckningsblock där alla små minnessaker stod skrivna.
 
I mitt huvud snurrade tankar om att det är mörkt, vi går utan o veta exakt vart vi ska, vi ser verkligen ut som totala  turister som inte vet - snacka om lätt byte för en bov.
 
Slutligen dök en underbart härlig entre upp... har nog aldrig varit gladare att se min slutdestination nån gång.
Kan det bli mer välkomnande???
 
Jag hade inte ätit sen före 14.00 på eftermiddagen och jag hade varit uppe och igång sen 7 så när vi möttes av en liten söt asiatisk kvinna som pratade snällt med mig när jag skulle checka in oss kände jag för första gången på mkt länge den dan att det nog skulle ordna sig.
 
 
 Läs del 2 här

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0