änglar finns

Det blir inte alltid som man tänkt sig....

 

Tog ut hästarna i morse och sen fick den där olydiga lilla svarta olyckan gå in igen när jag skulle åka mot stan. Till de andra slängde jag ut mer hö eftersom de hade ätit upp frukosthöet.

 

Gjorde mina ärenden i stan. Gick på banken, tankade upp bilen och for till granngården för o köpa hem spån (som var slut så det fick bli torvmix) innan jag sen åkte mot jobbet.

 

Hade inte setat lång stund när telefonen ringde första gången. Det var sonen som meddelade att grannen ett par km bort hade ringt och sagt att hon hade två hästar hos sig.

*SUCK*

 

Sen ringde E och berättade samma sak. Och hon undrade över hästarna och ifall hon skulle hämta dem när hon kom hem.

 

Sen ringde bror min.... för o berätta..... ja.... ni vet. Att våran far hade ringt honom och sagt att hästarna var lösa för de hade rejsat över hans gård.

 

Jag ringde upp min far... ganska olustig till mods för det är aldrig av godo att prata med den mannen. Det är oftast gnäll om nånting värdsligt som är för stunden är väldigt störande i hans ögon. Om mig och mitt liv alltså.

 

Nog blev vi osams på de fem minuter jag pratade med honom allt. Jag la på luren för det ger mig inget att slänga oförskämdheter fram och tillbaka. 

 

Men sen var det kört för jag blev så fruktansvärt ledsen och påverkad ändå. 

 

Det är fasen i mig inte roligt att ha sina båda föräldrar i livet men ändå gå runt o känna sig som en föräldralös (typ iaf).

 

Jag kunde inte dölja hur jag mådde för mina kollegor som fortfarande var kvar på jobbet (på övertid pga dokumentation) och den ena erbjöd sig att ta mitt kvällspass åt mig.

 

Jag tackade efter viss tvekan ja. Tvekan för att jag känner att jag sätter nån annan på en pottkant... hon hade ju redan jobbat ett helt dagspass innan.

 

Men jag kände olust inför att gå med rödkantade ögon till brukare som är duktiga på att läsa av sinnesstämningen på den som kommer o hjälper.

 

Hon sa själv också att hon var ju ledig i morgon och sen är vi lediga lika länge och ses inte förrän på juldagen när vi båda börjar jobba igen efter lite semester.

 

Jag går nu runt här hemma och har panik inför morgondagen. NÄR ska vi åka??? Hur tar vi oss fram i London mellan ställena. Pengar (växlade idag men hade inte förvarnat banken så jag fick bara hälften av vad jag hade tänkt mig)!?! Konsertbiljetterna som ännu inte kommit (förmodligen kommit på avvägar med posten) men vi har fått andra direktiv som man får hoppas går bra. VAD ska jag packa... vad ska jag ha på mig (jo jag vet att jag tvättade och just då verkade det jag tänkt mig rimligt men inte nu).

 

Hästarna var mkt väl inlåsta hos grannen och vi har gått och hämtat dem nu ikväll... lämnade en papperspåse hö till henne för hon hade matat mina pållar med kaninhö... som är fruktansvärt dyrt per kilo. 

 

Tack alla som finns där för mig. I tanken, i handling. Utan er hade jag gått under för länge sen.

 

När jag gick där i mörkret med E mot grannens gård så ploppade följande upp i skallen när jag såg stjärnhimlen som tindrade över skogen.

 

När himlen är som mörkast - det är då stjärnorna lyser som starkast

 

kram

 

 

 

 

 

Åååå... den där känslan av att känna sig föräldralös trots att båda föräldrarna finns kvar i livet känner jag väl igen. Oftas går den rätt bra att hantera och hålla i schack men den finns där som ett stort tomt hål som gör ont av saknad efter det som skulle kunna vara.
Hoppas nu att resan till London blir härlig för er

Att känna sig föräldralös med föräldrar i livet gör nog större hål i hjärta o själ än om dom vore döda.
Jag är också en som vet.

London kommer bli fantastiskt och när du kommer hem vill jag höra allt!!!!

Massor med kramar <3