Jag kan inte fatta det själv alla gånger... jag menar... jag har ett gäng vänner som verkligen bryr sig om MIG. Som gör mig glad, som stöttar mig, peppar mig, finns där för mig när jag behöver växla ett ord, fråga en fråga, skratta gott, gråta ut, byta hemligheter med..... listan kan göras oändlig.

.

Grejen är att jag inte fattar det själv... att jag har alla dessa goa vänner. För tro mig. När jag växte upp var det ingen självklarhet att jag kände det så.

Visst, det kanske jag visst hade... jag vet att vissa guldkorn fanns även då... men jag kände mig utanför. Mest hela tiden i skolan gick jag runt o kände mig utanför o med på nåder.

Det var alldeles säkert jag som skapade de känslorna alldeles själv... o kanske jag skapade utanförskapet genom att inbilla mig saker som inte fanns där... tonåren o även åren innan ÄR fördjävliga...och barn är inte alltid snälla mot varann.

.

Missförstå mig rätt... de flesta fanns visst där. Det var nog bara jag som inte vågade fråga, som inte vågade ta plats. För jag minns inte att jag var ensam. Jag pratade böcker och hästar med Nina, jag lekte kull med Annie o Sussie, jag gick runt med Lisa i världens oväder en gång o vi trodde vi skulle bli jättesjuka men nix pix. Vi fick snällt gå till skolan ändå... Lisa o jag tog förresten sällis till skolan i bra många år... Lollo o jag var också mkt ett tag... vi hängde vid snurrstängerna o jag försökte förtvivlat lära mig hur man skulle göra medan Lollo snurrade varv på varv på varv...

På högstadiet satt jag o Marre på rasterna (sorry jag vet att du inte vill bli kallad så, men då var du Marre) o sjöng olika låtar i skalor... o ingen av oss höll rätt melodi för att vi sjöng just i skalor men vi fick ihop melodin ändå...

.

Grejen är att sen jag blev "vuxen" (ja ja vuxen o vuxen... jag är ett förvuxet barn) o fick ett jobb så har jag fått en plats... jag betyder något... någon tycker att det jag har att säga är värt att lyssna på... är värt att lägga vikt vid.

Att JAG är värd att lägga vikt vid.

O varenda gång som jag inser exakt hur lyckligt lottad jag är... både på jobbet med mina arbetskamrater som finns där, som tänker på mig, som ställer upp för mig när jag behöver pysa eller prata eller vad som helst... men även mina vänner som jag har på fritiden... min ridlärare som jag lärde känna när världen var upp och ner för mig o jag hade störtdykt i en svacka djupare än jag nånsin upplevt tidigare och som blev mer än en lärare... en vän som jag vet finns där i nöd o lust om jag bara ber om hjälpen.

.

Alla ni... de jag nämnt o de jag glömt... jag hoppas ni VET allihopa.... att jag är bara så jäkla glad att jag har er.

.

Idag våndades jag över att jag inte är pigg än... jag pratade med min vän A på fb. O bara att få växla några ord över chatten, med henne kan jag dryfta allt, precis allt.. har jag ångest så vet jag att hon förstår känslan. Hon dömer mig inte... hon ger mig feedback o peppar. Hon har ringt telefonsamtal som jag inte orkat/vågat själv.

.

Iaf, för att komma till nån slags avslutning på det här.... när jag åkte hem från Avesta där jag gjort ett försök att få träffa en läkare angående min förkylning, hosta och orkeslöshet så kände jag att jag var tvungen o få berätta just det... hur glad jag är att ni finns där.

.

Ingen nämnd (hmm nåja) och ingen glömd... DU är värdefull för MIG.