Ricko Prickelito försvann en stund från gården... eller ja, han försvann utom synhåll. Det behöver ju inte betyda att hunden är särskilt långt bort. Oftast går han på gärdet o skrotar o letar efter sorkar att fånga o döda o sen släpa hem som troféer innan de slutligen äts upp mot mattes vilja.  *urk*

O nu idag då... J har en kompis här efter skolan o de har sprungit in o ut mellan tv-spel o studsmattan. O dörren stod såklart på glänt o Ricko har väl gjort som han alltid brukar göra när så bjuds. Han har gått på sorkjakt.

99 fall av 100 kommer han springandes ganska omgående när jag kallar på honom. Det tar ju ändå en liten stund att springa o oftast när jag gastar för andra eller tredje gången så är han redan på språng o dyker upp bakom stenröset på gärdet.

Men idag kom han inte... jag ropade både en o två gånger... o var ut igen o kika o han kom fortfarande inte på mina rop... inte förrän efter 5 minuter o jag ropat så kom han... det gick inte fort o han hade inte samma schvung i steget som normalt. Han kom i galopp men han såg så knepig ut... nästan som om det gick i kors...

O när han kom in såg han nästan strykrädd ut för han gick liksom inte på tassarna utan om du tänker dig själv skillnaden att stödja handflator eller handleder i en bordsskiva... han gick på underbenen liksom... o bakdelen var stel.

Jag trodde först att han hade gjort illa sig men ganska snart förstod jag vad som egentligen felades... för han hade den typiskt stirriga blicken o han dreglade lite o hässjade typiskt... han var mitt emellan två ep-anfall o det var på G att börja igen.... han hann knappt in på köksgolvet innan han spände upp sig i båge. Han spjärnar alltid bakåt o ser ut som om han försöker backa sig ur anfallet....

O som alltid när jag upptäcker att han har ett anfall så sätter jag mig med honom. Vissa förespråkar att det är big NO!NO! men jag vill vara där för honom o han "slappnar av" mkt bättre o följer anfallet om han är i mitt knä än om jag skulle stå o titta på. Det har jag märkt under alla år vi haft honom.

Kort sagt, han känner sig trygg med att jag är där för honom då.



Men det som gör mig mest rörd av alltihopa är att han i sitt svåra ögonblick ÄNDÅ tog sig hem till mig när jag ropade....

Jag har uppmuntrat honom att komma så fort jag ropar de senaste dagarna genom o mata i han godis (o inte bara en bit vid varje som jag gjort förr) o det verkar ju ha gjort susen så pass att han till o med i kramp tänker på att lyda.



Isch så jag känner för honom varje gång det händer... o jag undrar varför det sker.... jag vet ju att han är benägen att få tumörer eftersom fettknölen han hade på benet förut var en malign tumör... men att vi bara skulle hålla koll o ta bort dem så fort de visade sig.... jag har inte hittat några fler sen dess dock... o kanske att det sitter nån på nåt ställe som man inte kan se?
Anfallen har nog ökat i antal de senast året... även om de fortfarande inte är så ofta.

Ja, han är ingen ungdom heller längre... snarare en herre i sina bästa år - 8 år fyllde han iår