Tog mig en promenad idag... kände att jag behövde få lite luft i lungorna o lite syre till hjärnan.

Med mig fick hunden och ponnypruttskruttan följa.


Gnistra ja, jag har inte känt igen henne de två senaste dagarna... inte sen i måndags då vi också tog oss en promenad. Först o främst var det för att jag hade tänkt gå upp till vändplanen en bit utanför våran gård. Där är det grusat o bra o ingen mat som kan locka o störa o jag ville göra lite vanliga enkla övningar med henne utan o behöva påminna henne om att jag vill nåt.

Iaf, när jag kände att nu orkar jag inte diskutera mer så gick jag upp i skogen bredvid vägen o tänkte att vi går i skogskanten tillbaka o sen hem.

Det gick bra o hon trampade på bra o smakade av det som bjöds efter vägen. Men så kom vi fram till den där lilla bäcken som slingrar sig genom skogen dårå... o där tänkte hon inte vara med längre.. det fattar väl vem som helst att man inte hoppar över små ringlande bäckar hur som helst.

Jag hade långa ledrepet med mig o jag bestämde mig bara för att nu ska vi över o därmed basta. Hon skulle inte få buffla sig ur situationen o känna att hon fått vinna o därmed tro sig ha bestämmanderätten oss två emellan.

Hon fick stå där o fundera. O fundera gjorde hon... hon tuggade o tänkte mellan varven o sen kom utbrotten då hon tänkte sig att slita mig över bäckfåran o gå hem samma väg vi kommit.

Jag satt där bara o höll emot. Ska väl erkänna att jag tog hjälp av en trädstam en vända för hon hade verkligen bestämt sig.

Så småningom (en kvart 20 minuter kanske) så bestämde hon sig slutligen för att komma till min sida iaf. O tog ett hopp, men missbedömde o törnade in i kanten på min sida o där tog det nån sekund innan hon fick ordning på fötterna igen... men upp kom hon o tog sig ett par tre trösttuggor på en gång... sen frustade hon om o om igen som för att skaka av sig känslan. O jag klappade om henne o berömde henne. Det var en mkt spak pålla som jag hade i andra änden av grimskaftet när vi sen gick hem.

Väl hemma fick hon stå ute en stund (bunden men så hon kunde äta av gräset eftersom jag inte ville ha nån rymning den dagen) medan jag städade arresten o så.

Sen dess har jag inte känt igen henne... hon är plötsligt tystlåten av sig... o betänk då att hon alltid "hörs" när man är i närheten av henne....

Från att ha upplevt det som högljutt o jobbigt i stallet när hon tjafsar vid alla tillfällen så har det varit så lugnt o skönt... jag trodde om hon gjort sig illa vid landningen men jag har känt igenom henne o hittar inget. Möjligen att hon är lite öm med nåt blåmärke eller så men det känns som om hon mest fick ett blåmärke på egot.

Idag fick hon återigen dårå komma ut på promenad o hon trippade glatt framåt med positiv uppsyn utan o markera ömhet nånstans o efter 10 minuter så började jag känna igen min buffel lite smått. Hon gjorde tester att få köra ner huvudet o äta av gräset o ville rusa före mig o nypa hunden i svansen. Men vid alla diken skuttade hon som den värsta hopphästen med massa luft mellan sig o diket.

På vägen hem tänkte jag att vi går genom skogen men undviker bäcken.... bra tänkt där... om jag också hade kommit ihåg krondiket så hade det varit ännu bättre... nu fick vi ha en diskussion idag igen... men den gick fortare o mindre tjafs från hennes sida innan hon bestämde sig o hoppade över... men återigen lite ångestfrustande efteråt. o den här gången landade hon snyggt med alla fötter i backen.

O ändå var hon rätt spak återstoden av promenaden hem... så jag tror att allt hon behöver är att få jobba med huvudet. Bara att hoppa över krondiket var mentalt så uttröttande att hon sen inte orkade bråka mer.

Vilket får mig än mer benägen att tro att hon BEHÖVER en egen människa som orkar ge henne utmanande uppgifter. O inte en trött seg matte som har en halvt utbränd hjärna o som inte orkar ta dusterna alla dagar.



O för att förtydliga. Arresten är en stor box med tillhörande liten hage som är stängd med brädor o därmed rätt utrytarsäker. Dörren mellan box o hage är alltid öppen om inget speciellt hänt.