Det jag nu ska skriva om är ingen rolig läsning. Men ändå var jag tvungen o få säga det bara.... det finns så många därute som verkligen inte mår bra. Som kämpar varenda dag... jag hoppas att hon orkar kämpa lite till.


Häromkvällen läste jag lite bloggar... jag följde en länk från den ena bloggen... såg nån som kommenterat o gick vidare in i nästa o nästa blogg... plötsligt såg jag ett inlägg med namn som jag kände igen. Inte personligen men bloggare vars öden berört mig. Det stod bara Camilla o Anna men det räckte för att jag skulle få onda aningar.
Det är bara så sorgligt att läsa om alla som har sån svår ångest att de inte längre önskar att få leva kvar här i jordelivet. Camilla har en sån historia bakom sig o hennes blogg handlar om kampen att vilja (över)leva o börja leva. Anna är hennes syster o tillsammans har de stöttat varandra o turats om att hålla den andra uppe.... Jag har (med ojämna mellanrum) följt C mer än A o jag vet att hon drabbats av många hårda bakslag. Nu har hon återigen fått en knytnäve rakt i solar plexus. Anna orkade inte längre...

Jag lovar att jag grät när jag gick in på sidan o kunde bekräfta mina onda aningar. Jag grät över en person jag inte känner men ändå känner för. Jag grät för jag förstod inte VARFÖR. Det kändes så meningslöst. Ett par dagar innan hade hon skrivit att det kändes underbart att kunna hantera ångesten...