Jag vet inte var jag ska börja... o jag vet inte hur det ska sluta.... men jag vet att det gör ont.

Det här är ett brev till min mamma. Som hon förmodligen aldrig kommer att få läsa. Inte så mkt på grund av att min blogg skulle vara hemlig eller så.... men jag tror att det kvittar henne lika vare sig hon läser eller inte.

Det var en gång en familj, den var inte som alla andra men det var vår familj. Jag förstod det inte då men förstår idag att du hade det minsann inte lätt alla gånger.

Många var de gånger då man fann dig sovandes rakt upp o ner sittandes lutandes över köksbordet. För oss var det normalt.
Att ha en mamma som jobbade o slet i sitt anletes svett för o få ihop pengar till alla räkningar, som gick upp tidigt o skjutsade ett barn till dagis på cykel tvärs över stan, hem o väckte de övriga två till skolan för o sedan fara vidare till jobbet i den andra änden av stan... det var för oss normalt.
Att ha en mamma som fick vara både mamma o pappa för att pappan inte var närvarande - var för oss normalt.

Det var för oss normalt att oavsett vad vi skulle handla så transporterade vi det per cykel eller med apostlahästarna för du hade inget körkort.

Plötsligt en dag var du kär... i en man du växlat några ord med i förbifarten. Han visste inte om din trånad. Men vi barn o vänner upplevde den på nära håll... hur du satt i fönstret o kikade mot huset han bodde i. Du höll stenkoll på om bilen var hemma eller inte. Att han hade sambo var i dina ögon inget problem. Du snöade in totalt i kärleken till denna man. Du till o med klippte håret i en snygg frisyr för o piffa till dig o började nog till o med sminka dig lite lätt om jag inte minns fel.
En dag tog du mod till dig o överlämnade ett brev där du förklarade hur du kände - han hade inte motsvarande känslor för dig.

Kanske borde vi ha förstått nåt då. Vad vi borde ha förstått vet jag inte... vad skulle vi ha reagerat på... din totala hängivenhet? Din oförmåga att tänka rationellt?

En granne tog med dig på möten. För att du verkade ensam.
Du mötte en härlig gemenskap där alla SÅG DIG. O inte minst du fann att du kunde ge av din kärlek till en annan man, som sa sig älska dig för den du var. Den mannen var Herren din GUD.

Sakta men säkert förvandlades du. Det gick inte längre att prata om vad som helst med dig. Du började korrigera om man råkade svära.

Det här hände under den perioden då jag flyttade hemifrån o jag tror att känslomässigt är det en tuff tid. Då barnen blir stora o flyger ut ur boet. Men jag såg inte alla förändringarna eftersom jag inte längre bodde hemma.

Det började komma upp handskrivna lappar om bibelord o dina egna handskrivna predikningar både på väggarna o dörrarna hemma i din lägenhet men också i trapphuset. Dina grannar uppskattade inte lapparna på det sätt du hoppades på o många gånger revs de ner.

Jag flyttade ut på landet o fick så småningom barn. Först en flicka o sen lite senare en pojke. Du pratade ofta om gud o himlens alla änglar med mina barn o de lyssnade hänfört på barns vis.

Du fick byta arbetsplats pga omorganisation o när jag var o besökte dig på det nya jobbet så kunde du inte stanna o prata med mig de fem eller tio minuter som besöket varade... nej för de höll koll på dig o såg till att du inte slarvade med jobbet. Vem som höll koll fick jag inget svar på. De visste allt o man kunde inte gå säker för de hade sina sätt att få veta.

Den granne som en gång i tiden hade dragit med dig på ett bönemöte ringde mig o var uppriktigt orolig över dig. För att du uttryckte dödslängtan. O för att du så tydligt visade hat mot allt vad datorer hette - de var djävulens redskap. Hon vågade inte berätta för dig att hon via jobbet fick gå en datorkurs.

En gång rinde jag dig för att jag ville fråga om du kunde tänka dig att vara barnvakt en kväll. Jag o J hade tänkt gå på pubafton. En tillställning i den lilla byn vi bor i som inträffar nån eller några ggr per år. Jag såg det som en chans att få komma ut o träffa mina bygrannar - både de nära o de lite längre bort. En cider kanske jag skulle köpt till mig själv men lika gärna kunnat dricka cola hela kvällen... du vägrade absolut att gå med på något dylikt då alkohol är djävulens redskap o bara att jag tänkte befinna mig i samma lokal som det såldes alkohol gjorde att du inte kunde ställa upp.

Här nånstans insåg jag nog att jag förlorat min mamma så som jag kände henne...

Under många år har alla besök o träffar känts konstiga för att jag inte kunnat säga vad jag vill utan att få en lång predikan om Herren o hans enfödde son Jesus Kristus som vi alla måste överlämna oss till för o få del av himmelrikets härlighet. Du har kritiserat mina val av prydnadssaker, val av ungarnas gympapåsar för att det var dödskallar på dem (ja pirates of the caribbean var populärt då) och mycket annat.

Även om jag länge sagt mig känna mig föräldralös trots att jag har både mor o far i livet så gjorde din kommentar ikväll mig väldigt ledsen o ja det gjorde ont att få det så rakt upp o ner i ansiktet.

Du sa att du älskar Jesus mer än du älskar dina barn.

O jo, det hade jag ju redan räknat ut med lilltån. O jag trodde nog att jag ändå hade bearbetat den sorgen... men uppenbarligen hade jag inte det.

Det gör ont i mig men jag kan inte gråta...
jag önskar att jag fick göra det så kanske klumpen skulle lätta...




Jag har lärt mig den hårda vägen
Jag står bredbent beredd att ducka o värja mig
Jag har svårt att öppna mig till fullo o visa att jag tycker om någon
Jag har svårt att lita till 100% på någon o de gånger jag gör det så har jag oftast litat på fel person
Jag har lärt mig att ensam är stark, fast egentligen är två starkare än en



Jag hade bara ett enormt behov av att få skriva av mig o få ner alla tankar som snurrar i mitt huvud ikväll. Nånstans hade jag nog kanske också hoppats att skrivandet skulle öppna några fördämningar o låta mig få gråta ut. Men tji fick jag...
Jag grät några ynka droppar i bilen på väg hem... men de var mer av bitterhet än av sorg. Några bittra tårar där jag ynkade mig själv o tyckte synd om mig... men tycka synd om hjälper inte...