Jag ska erkänna att jag hade lite ångest över OM jag skulle posta inlägget jag skrev igårkväll. Skulle jag verkligen utelämna mig så mkt?

Men jag tryckte på knappen spara o publicera o stängde sen fort ner alla öppna fönster innan jag fick chansen o ångra mig.

Sen kom J upp i sovrummet. Jag sa att jag mådde inte så bra o sen brast det för mig o jag grät faktiskt en stund medan jag hulkande försökte berätta för honom varför jag mådde så pissigt.

Jag kände mig så ensam just där o då. En bild poppade upp i mitt huvud o jag fick en känsla av att genast teckna ner bilden för att inte tappa den.

Egentligen var min bild ett fotografi av mig. Tagen underifrån där jag står på ett berg eller en stor sten med gråa hotfulla moln som bakgrund o vinden som sliter i mitt hår o regndroppar som piskar mitt ansikte som nålar. Allt i en gråblåmurrig färgskala.

Jag kunde ju inte gärna gå ut mitt i natten o börja fota... men jag kunde leta fram ritblocket som legat i ett skåp i många år för att min tecknarinspiration varit bortblåst.

En stiftpenna o ett ark tjockt ritpapper är allt man behöver

Jag tror inte jag ritat nån bild sådär snabbt nångång. Målmedvetet drog jag upp mallen o sen gick det i rasande fart att förtydliga dragen.

Jag blev såklart inte nöjd med den för den liknade inte alls min bild jag hade i huvudet. Men som skiss till ett senare fotoprojekt duger den bra.

Jag övergav alltså J där i sängen o efter att jag ritat ner min bild somnade jag på soffan under täcket som jag släpat med mig ner.

Natten blev orolig o jag har drömt så många konstiga drömmar.... jag kan inte säga VAD jag drömt för det minns jag inte... men de fortsatte när jag somnade om igen o igen.

Bilden är tänkt o symbolisera ensamheten som jag så ofta känner. Jag kan stå i ett hav av människor som jag tycker om o som förmodligen tycker om mig tillbaka men ändå känna mig så ensam o bortglömd.