Jag skrev ju häromdagen i bloggen om att vissa dagar älskar man sitt jobb medans andra dagar känns mer som blä.... idag var en annorlunda dag på jobbet.

Det är ju egentligen inget konstigt. Jobbar man med gamla människor så är det ofrånkomligt att de förr eller senare dör. Men för det mesta så blir de dåliga, man skickar in dem till lasarettet eller de hamnar på ett kortis eller särskilt boende ("ålderdomshem") innan de slutligen somnar in.

Idag fick jag för första gången uppleva att komma hem till nån som avlidit i sitt hem i sin ensamhet.
Det låter kallt o hårt o skriva "i sin ensamhet" men är det inte så, att i döden är vi ensamma. Ingen följer med när vi går genom tunneln o ut i det varma vita ljuset.

Jag antar att jag fortfarande är lite smått skakad av det hela. Jag blev nog helt klart lite chockad av att konstatera fakta. Även om jag hade mina funderingar redan då jag kom dit o upptäckte att dörren var låst o tv:n stod på så högt att jag hörde ända ut vad för program som var på. Över köksbordet lyste dessutom taklampan. Telefonsignalerna skar genom tv-ljudet ut till mig där jag stod på gången o fruktlöst försökte se in genom köksfönstret med mobilen tryckt mot mitt öra. Utan att lyckas då det var alldeles för högt upp till alla fönster runt om hela huset. Att pulsa genom all snö var förresten dessutom helt uteslutet då denna vintern medfört meterhöga drivor överallt.

Grannen hade nyckel att låna ut till mig o jag tog mig så småningom in. Första tanken var att h*n ramlat då h*n låg på rygg med fötterna mot köksdörren så de var det första jag såg. Sen såg jag resten av kroppen o då insåg jag vad som mer troligt var fallet.

Jag sa personens namn några gånger o när jag petade till kroppen så kände jag att den redan stelnat. Kände mig så dum som lämnade kroppen kvar i den ngt knepiga ställningen för att gå ut o ringa till mina arbetskamrater o berätta läget.

Ringde sen 112 o berättade vad som hänt. Det kändes också lite knepigt att göra. Att stå där inne i samma rum o prata med telefonisten samtidigt som jag febrilt letade efter några som helst personuppgifter att lämna. Men just där o då behövdes de inte.

Jag kom dit nångång mellan tio o halv elva på fm. Jag kom inte därifrån förrän vid tre. Men då hade jag inväntat först mina kollegor, sen en jourhavande läkare som i sin tur ringde ut polisen. Efter att ha verifierat att den döda verkligen var rätt person kunde läkaren skriva ut dödsattesten o ringa Fonus.
Läkaren for tillbaka till stan o Fonus skulle komma så fort de bara kunde. Men de var i Västerås o det skulle ju ta en stund såklart.

Under allt detta hade en av mina arbetskamrater stannat kvar hos mig medan den andra tog tag i de jobb som väntade. Jag tror att vi alla tre kände oss "nöjda" med den lösningen.

Jag var bara så tacksam att hon stannade kvar hos mig. Allt blev så mkt lättare när jag hade nån att luta mig mot. O jag tror att hon som åkte vidare o fixade alla jobben också var tacksam att hon inte behövde stanna längre än nödvändigt.

En utav de närmaste grannarna kom ut o bjöd in oss att dricka en kopp kaffe o bjöd mig på en smörgås. Jag hade ju planerat att äta när jag var klar med mina morgonjobb.... tyvärr kom jag ju liksom aldrig genom mina morgonjobb eftersom det här stoppet var det sista morgonjobbet. Sen skulle jag åkt ner o ätit lunch.

När jag sen väl kom tillbaka till grupplokalen så kom chocken. Plötsligt frös jag alldeles väldeliga. Jag satt med ytterjackan på o käkade min mat. O maten som jag längtat så mkt efter smakade mig plötsligt inte - jag var inte hungrig längre.

Jag hade svårt att ta mig samman o åka hem efter jobbet. Kändes som om luften hade gått ur mig helt o hållet.

Men jag är en erfarenhet rikare. O hur det nu än är så kändes det rätt att stanna kvar tills allt var klart där. Nu fick jag ändå göra ett avslut på det hela o jag slipper undra.

Men världen har gått miste om en mkt färgstark person o jag önskar att jag hade hunnit dokumentera dennes livshistoria som jag fick berättat för mig under ett av de besök jag gjorde där.
Den var helt klart värd att berättas för flera. O jag hade gärna sett att det funnits bilder att komplettera med.