Idag var det då dags - morfars begravning.

O det är ju lite jobbigt att sitta där o prästen börjar prata om minnen man har. Självklart väller ju en massa minnen upp till ytan då o man gråter en skvätt. För hur det än är så är det ju så. Det är minnen o aldrig mer.

Aldrig mer får jag se dig, inte höra din röst

Roligt att se sina släktingar dock. Men hade ju varit roligare om vi kunnat träffas under andra omständigheter.

Begravningen var i Sala Sockenkyrka o sen transporterade vi oss till nya kyrkogården för att ta farväl av morfar då han sänkts ner i jorden för sin sista vila.
Det var ledsamt att se mormor bryta ihop vid graven. För henne blev det nog så påtagligt just där - att han faktiskt inte finns mer - när kistbärarna sänkte ner kistan.

Sen åkte vi tillbaka till sockenstugan för minnesceremonin.

Jag vet inte men något sa mig att morfar spelade oss ett sista spratt där o då. För när vi skulle över järnvägen så åkte bommarna såklart ner så vi fick stå o vänta en lång stund. O när vi sen kom fram till sockenkyrkan igen så var en vägskrapa precis i färd med att skrapa bort gammal snö o is från infarten till kyrkan så vi fick vänta lite till.

Jag sa till Jerry att det nog var morfar som sa att vi inte skulle ha för bråttom att få fika. Han skulle ju inte få vara med o smaka utav den goda smörgåstårtan o kaffet o kakan efteråt.

Min morbror hade tagit med sig sin gitarr o han spelade o sjöng en visa som han lärt utav sin pappa - min morfar. O han gjorde det så bra.

O nu när jag lyssnar på den här versionen jag hittade på youtube så kommer mina tårar igen.

Men morfar sitter nog på ett moln o sjunger den för Dan Andersson nu.