Tisdagstankar
Drog ut med cykeln på en runda. Det var ett par veckor sen sist. Kroppen har varit seg och orkeslös ett tag. Som att jag haft nåt som inte velat bryta ut bara.
Älskar att cykla. Ensam. Snabbt. Pressa kroppen mot max.
Tankarna får flyta fritt i huvudet.
Plötsligt bearbetar jag något som legat på is o bara väntat på att få mogna fram.
Jag har de bästa samtalen med mig själv (och ibland andra) när jag sitter där och trampar mig framåt och andas massa frisk luft.
Ibland blir jag arg när gamla minnen som fortfarande gör ont ploppar fram. Eller ledsen. Men man får distans till saker och kanske i viss mån göra avslut. Eller iallafall nagga ner klumpen av orätt. Och nästa gång det ploppar fram så är känslan förhoppningsvis mindre bitter.
Vissa saker som hänt har definitivt skadat mig vad gäller förtroende, att visa mig sårbar, blotta känslor. Där jag reagerat med att tänka att jag aldrig mer tänker förnedra mig till att fråga.
Jag är en övertänkare. Dvs, jag tror alltid att det beror på mig. Som person. Hur jag är.
Rationellt sett vet jag att det inte är så. Rimligtvis kan det inte alltid bero på mig. Saker händer. Tiden är inte alltid rätt. Livet omkring händer också. Andra människor har också dåliga dagar. Dåliga perioder och ett liv som sätter käppar i hjulet ibland.
Nåja.
Nog om det för nu.
Efter cykelturen gick jag in i gymmet. Jag älskar känslan av att känna hur jag blir starkare. Sakta men säkert. Hur jag kan göra vissa övningar betydligt mer kontrollerat nu än för ett år sedan eller till och med ett halvår sen. Orka hålla kroppen stadig. Stanna i en övning och känna att musklerna finns för att bära mig. Fortfarande massa kvar att förbättra självklart.
