Jag tog ut pållan på en skogspromenad idag igen... kan säga att idag kände jag igen henne till 100%. Hon var bufflig och fräck. Försökte tacklas och springa om mig o bestämma vart vi skulle styra vår kosa.

Kanske var det dumt o då styra stegen direkt mot krondiket men varför inte ta tjuren vid hornen?

Jag hade satt timern på 30 minuter för att ha lite koll på tiden så jag inte skulle bli sen hemåt eftersom jag ska jobba kväll.

Iaf, jag hade bestämt mig att över skulle vi. Gnistra tyckte o tänkte nånting helt annat. Hon slog på tvärnit när vi kom fram till dikeskanten o där stod vi.
På varsin sida av diket och mätte varandra med ögonen. Hon tuggade o fnös om vartannat... o däremellan gjorde hon sina ryck för att få mig o ge upp kampen framåt.

Men nu är det ju så en gång för alla att jag är minst lika envis som hon.

Jag svor till o med att om tiden skulle hinna rinna ut så skulle jag binda henne där vid diket o lämna henne... allt för att hon inte skulle få sista ordet.

Plötsligt hade hon ändå bestämt sig för att hoppa över... tyvärr råkade väl hunden ligga precis där... ja för jag hade fått spunk på hans rusande kors o tvärs genom skogen o helt sonika sagt åt honom att lägga sig.
Men över kom vi ju iaf... o jag gjorde ingen stor affär av det, klappade om henne o sa bra o sen gick vi vidare... o nu var hon inte alls lika bufflig.. utan rätt trevlig faktiskt.
Tänk att jag måste påbörja varje promenad med ett jättehopp över ett dike för att få en trevlig ponny.

Det tog mig bara 20 minuter tydligen för timern hade 9 minuter kvar av nedräkningen när jag kollade.

O jag tänkte väl gå ut på ett nytt ställe idag... men eftersom det är hyggen precis överallt så blir det så svårt o hitta vart man ska. Jag kände tidspressen o ville inte villa bort mig o inte veta vart utåt låg. På ett ungefär visste jag väl men hur kul på en skala är det o stövla fram genom skövlad skog o stenrösen hitan o ditan?
Så jag svängde tillbaka mot kändare marker igen... o plötsligt gick det upp för mig att vi skulle behöva gå över krondiket IGEN.
OH my...

Men här var diket lite grundare o eftersom vi redan hade diskuterat detta en gång så orkade hon väl inte protestera ännu en gång så hon samlade sig o gjorde världens finaste hopp över diket.
Det är såna stunder man ändå lever för... de där små ljusglimtarna av hur trevlig hon skulle kunna vara - ALLTID.

Hon var redigt trött när vi kom ut på grusvägen igen... o som sagt var... jag var hemma igen innan de där 30 minutrarna var slut.
Gnistra har fått lite egentid med o beta lite grönt innan jag tar in henne igen innan jobbet.

Gott uppförande ska belönas o uppmuntras.

Hästen var trött, hunden var rätt nöjd och jag var redigt slut i knoppen också