Det är mycket just nu som pågår inom mig. Känslostormar upp och ner och det svänger fort vill jag lova. 

 

Jag och herr J har tagit en paus och han har "flyttat hem" till sina föräldrar så länge. Vi har mest bara bråkat och grälat på sistone och för att det till slut inte bara ska vara bitterhet och hat kvar så är det bäst såhär. 

 

Det är lättare att prata med varandra på distans faktiskt. På messenger hinner man formulera sig bättre och man kastar inte ur sig förlupna hårda ord som man egentligen inte menar. 

 

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet inte om vi kommer hitta tillbaka eller om vi gör separationen till ett permanent tillstånd.

 

Jag vet att jag fortfarande har känslor kvar. Våran gemensamma resa har varit lång och full med både glädje och svårigheter under årens lopp. Det känns som att hugga av sig högra armen, för vi har tagit oss igenom så mycket och jag har känt honom i mer än halva mitt liv. Faktiskt så är det snart 30 år sedan jag såg honom för första gången.

 

Jag såg inte så mycket mer än hans blåa ögon och den okynniga uppsynen men det räckte för att mitt hjärta skulle göra en volt i bröstet. En yngling på moped som hade roligt åt sin kompis som höll på att få sin moped kapad av min kompis. Hon hade bestämt sig för att hon ville provköra moppen men han tyckte annorlunda. 

 

Min dagbok från den tiden är full av historier om saker som hände. Jag skrev ner varenda ögonblick där våra blickar mötts för en sekund eller två. Jag skrev ner allt ifrån hur vi satt i rummet till vem som sa vad. Jag var (och är än idag även om det ibland är svårt att tro) ganska blyg och försynt. Vågade inte ta för mig men trånade i det fördolda. 

 

Så min dagbok är full av minnesanteckningar från min tidiga tonår, men jag behöver inte läsa den för att komma ihåg. Jag minns ändå alla detaljerna.