10 september

Suicidpreventiva dagen. 

 

Jag firar 2 år på onsdag. Dagen då min svägerska fyller, men även jag numera. För jag valde livet den dagen. Inte att det var kul att leva för jag kände nog att det egentligen kvittade. Eller rättare sagt kände jag att om det skulle va såhär så ville jag inte va med mer. Jag ville inte känna mer smärta, mer tomhet, mer hopplöshet. Och jag ville inte känna mig som den mest ensamma människan i universum. För även om jag hade människor omkring mig så kändes det som jag var ensam. 

 

Jag har kommit långt på två år. Jag har landat och de flesta dagar känner jag mig tillfreds med den jag är och hur jag lever mitt liv. Ups and downs finns såklart men det krävs både upp och ner i en berg- och dalbana också.

Dagens att känna tacksamhet över är att min far är i goda händer på lasarettet, att jag fann mängder av kantareller på min promenad, att jag har massa fina vänner och släkt. Svägerskan som kom över med ett par påsar bullar till kaffet och sen hjälpte hon mig rensa kantarellerna.

Ikväll sent som sjutton har jag svängt ihop en sats kålsoppa med frikadeller och stekt ett gäng pannkakor. Så gissa vad jag har i min matlåda imorrn 😉