Fritt fall och Limbo.

 

Ja, jag känner mig vilsen och förvirrad. När ska jag få landa? När ska jag få lugn o ro i mitt hjärta och sinne?

 

Demonerna växer sig stora och starka. De äter av min sargade själ. Sliter stora stycken och sväljer glupskt. 

 

När natten kommer, med ensamhet och tystnad. Då smyger de fram. Ur skuggorna krälar de, väser och morrar, grinar med rovdjurs garnityr. Slickar sig kring munnen och spottar ut giftiga ord som förlamar. 

 

Värdelös, äcklig, tråkig

 

Just nu klamrar jag mig fast vid halmstrån. Tar var sekund för sig. Små saker att glädjas åt i kaoset. Vänner som hör av sig. Som ger mig saker att längta till. Det är tur att ni finns. För annars hade maran med sina demoner redan vunnit. 

Jag må vara godtrogen såtillvida att jag VILL tro gott om människor. Men jag är inte dum i skallen.

 

Det är en j*piip*la skillnad.

 

O om någon tror sig kunna vinna på uthållighet så har denne någon inte mött mig ännu. Envisare jävel får man leta efter. 

 

Just sayin' 

 

Sanningen kommer fram. Förr eller senare.

 

Ibland måste man bara jobba lite för den.

 

Jag har inte bråttom så länge jag vet att jag får resultat. I det här fallet de svar jag vill ha.

 

I mitt nästa liv blir jag nog en privatdetektiv.

Trött på fega kräk och undanflykter.

 

Börjar undra om det är mig det är fel på. Född i en alternativ dimension eller nåt kanske.

 

Jag gillar mitt maniska jag mycket mer än mitt ledsna jag.

 

Finns en målmedvetenhet i det som ger liite energi och go iallafall.

 

Den som sig i leken ger - får också leken tåla.

 

Känner mig som kaninkokerskan i farliga förbindelser. Med skillnaden att jag inte är den försmådda älskarinnan ...

Jag plockar bland sakerna. Försöker sortera och möblera om för att få MIN prägel här hemma när det plötsligt slår mig hur man kan lämna ett hus så som det är med frukost kvar på bordet och allt och bara gå ut genom dörren för att aldrig mer återvända.

 

Det gör så fruktansvärt ont att behöva minnas bakåt, värdera saker, komma ihåg vem som köpt vad och vem som fått vad. 

 

Enklast vore att bara gå ut o stänga dörren bakom för att sen aldrig mer vända mig om.

 

Lämna de krossade drömmarna. De bitterljuva minnena, ekon av skratt och gråt. Väggarna som hört både mjuka kärleksord och hårda ord av ilska. Parkettgolvet med alla repor, fläckar och märken där vi låg en gång för 21 år sen på en tunn madrass och planerade framtiden. 

 

Just idag är jag inte stark, jag kanske reser mig igen. Men det blir isåfall en helt annan dag. 

 

 

Var börjar jag?

 

Mitt liv kollapsade. JAG kollapsade. Allt vad jag visste, var inte längre sanningen. Den person jag delat så mycket med; glädje, sorg, smärta, kärlek, livet ... hade ljugit för mig. Tittat mig i ögonen och ljugit. Utan ett uns av ånger lovade han mig sanningar som inte fanns.

 

Om han hade sagt sanningen från början så hade jag visste mått dåligt. Det förnekar jag inte. Men jag hade kunnat få en chans att bearbeta, processa och gå vidare. Nu fick jag mattan undanryckt, jag kastades tillbaka till början igen men med ränta. Chocken förlamade mig först. Sen kom ilskan och målmedvetenheten som gav mig styrka. Tyvärr var priset för detta högt. 

 

Jag började tänka destruktiva tankar. Jag kände mig överflödig och oönskad. Vad var meningen med livet? Jag kunde inte riktigt se vad det fanns kvar för mig att leva för. Två tillräckligt stora barn som klarar sig utan mig. Ett ex som redan gått vidare till att planera sitt nya liv med sin nygamla flamma. Jag kände mig inte som att jag passade in på jobbet heller längre. Många nya vikarier och nya brukare. 

 

En dörr i mitt inre öppnades. En dörr jag inte riktigt lagt märke till tidigare. En dörr som gav mig motorvägen till vägens ände. Den lätta lösningen på svåra problem. Den själviska lösningen. Men om andra får vara egoistiska så kan väl jag?

 

Jag är fortfarande skör. Det är fortfarande en väldigt tunn lina att balansera på. Gränsen mellan galen och bara galet ledsen är tunnare än en spindeltråd. 

 

Jag känner mig sårad, arg, ledsen, besviken, lurad, gjord till åtlöje.

 

Medicinen hjälper mig att slippa tänka. Slippa grubbla. Slippa känna så mycket. Jag slipper bli manisk i mitt hämndbegär. 

 

Den person som jag trodde mig få bli gammal med, som jag trodde skulle vandra samma väg med mig in i evighetens solnedgång en dag, svek mig. Bytte ut mig. Ja, jag kanske inte alltid har varit så rolig. Men det var inte han heller alla gånger. 

 

Jag blev så hårt knockad att jag inte ville resa mig igen. Jag ville inte kämpa mer, inte känna mer. Jag ville ta den lätta vägen ut ur allt.

 

Jag hade till och med planer på HUR jag skulle kunna försvinna utan att någon skulle börja undra vart jag tagit vägen på minst en vecka. Sverige är stort och fyller man tanken på bilen och sen tar ut kontanter så kan man komma ganska långt utan att bli spårad om man inte vill bli spårad. Och småvägarna är många och långa om man åker uppåt.

 

 

I måndags tillbringade jag nästan 5 timmar på psykakuten innan jag sen skickades hem med lite lugnande. Sen i måndags har jag sovit hos min bror och hans familj för jag vill inte vara själv. Jag vill inte riskera att slå över igen. Men snart nog måste jag möta verkligheten där hemma igen. 

 

Livslusten tog slut. Orken och viljan tog slut. Just nu lever jag för sekundrarna i varje minut. Minuterna i varje timme. Timmarna i dygn. Men jag har fortfarande inte bestämt mig att jag SKA välja livet så som tiden utmätts för mig. Den som lever får se.

 

För alla och envar där ute ... tänk er för när ni väljer att hålla hemligheter. En lögn kanske väger så lätt hos er, men kan väga så tungt hos någon annan. 

 

Vems sak är det att döma? Du som syndar? Eller jag som drabbas av synden? 

Underbart att veta att ingen skulle sakna mig om jag försvann här och nu.

 

Ingen skulle leta efter mig förrän efter nån dag eller så. Man hinner massor på den tiden...