Varför är folk så rädda för psykisk ohälsa? 

 

Inte den där vanliga "må lite dåligt" och "det är mycket nu" utan den där man faktiskt mår så dåligt att livet inte känns meningsfullt längre.

 

Efter 3 arbetade dagar (sammanlagt 5,25h) där folk frågat hur det är o konstaterat att det var länge sen jag syntes på jobbet o jag sagt som det varit. Att det varit rent fördjävligt och att jag hamnade på en för mig ny "rock bottom" där jag inte ville leva längre. 

 

Alla har då genast påpekat att NU, nu är jag på G igen och nu ska vi inte tänka så mer. 

 

Men att prata om det gör ju inte att jag genast därefter tar fram en pistol o blåser skallen av mig. Det är ju lika dumt som att tro att prata om en dikeskörning genast skulle framkalla en ny dikeskörning.

 

Se det hellre som en mental dikeskörning. Jag fastnade och kom inte upp själv. 

 

Det ska inte finnas något skamligt med att må dåligt. Jag behöver inte påfyllnad av utanförskapskänslan. Jag behöver påfyllnad av gemenskapskänslor.