Han är klok och fin

Jag ramlade över några gamla bilder på Gammelman häromdagen. 
 
Snart 8 år sen de togs. 
 
Nu är hans nos grå och åldern har tagit ut sin rätt.
Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given, från himmelen besinna det.
 
Jag är så tacksam att jag har fått äran att lära känna denna hund. Han har lärt mig massor om livet. Om att njuta, att ta dagen som den kommer, Hakuna Matata, inget finns att stressa över. Han har varit den perfekta hunden att ha med sig. Han har alltid kunnat koppla av o slumra oavsett var vi varit och vilka som funnits omkring. 
 
Han har levt sitt liv som en fri själ. Alltid redo att älska alla som funnits i hans närhet. Han har skapat berättelser i granngårdarna. När vargskräcken var som värst häromkring skrämde han upp grannfrun när han tog sig en promenad ner till byn på egen hand. En gång dök han upp hos våra kompisar, 8 km bort. En annan gång gick han hem till farmor och farfar. Dagen efter gick han dit igen eftersom han hade fått så mkt gott att äta dagen innan fastän jag som hans matte bestämt hade sagt ifrån detta av just den anledningen. 
 
Han kom till oss som omplacering vid 1,5 års ålder. Förra ägaren ringde många gånger i början och ville veta hur det gick och om han var lugnare. Jag höll på att få spel på den täta kontakten o tänkte i mitt stilla sinne om det skulle bli såhär för all framtid. Jag förstod aldrig frågan om han blivit lugnare eftersom han var lugn som en filbunke från dag 1.
 
Nog hade han en och annan liten ovana med sig men han behövde bara få förklarat för sig att det inte var så man skulle göra. 
 
Bland annat öppnade han dörrar som stängts för att han skulle hålla sig på ena sidan och inte andra. Men efter att jag hörde honom en sen kväll och smög fram och ryckte upp dörren och sa med barsk röst att låta bli så hände det inte mer. Förutom ytterdörren dårå, om han ville gå in och ingen kom och öppnade inom en kvart.
 
Nu är tiden kommen. Jag måste fatta det där beslutet som varje djurägare förr eller senare måste fatta. Men jag drar mig för det. För jag ser att han fortfarande har glädjen. Det är bara kroppen som inte längre vill samarbeta. 
 
Tack älskade vackra vän. 
 
Sommaren 2015. En bild som säger exakt hur fin kamrat han alltid har varit. Lilla loppan och Ricko delade broderligt på ett korvbröd. En tugga till Ronja och en tugga till Ricko.
 

Kommentarer
Postat av: Anki

Fina Ricko.. 💕 Styrkekramar

2016-11-29 @ 17:53:43
Postat av: Marianne

Det är svårt att fatta dessa beslut men man får minnas alla fina stunder...hur länge har han varit hos dej?
Kram

Svar: Vi hämtade honom på Värmdö november 04. Född 1 maj -03.
Kalla mig M

2016-11-29 @ 20:19:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0