Ja nu är jag där igen...

 

där, där det känns som att man lever för att jobba. Fast det borde vara att man jobbar för att kunna leva.

 

Vi har väl alla olika preferenser här i livet. Hur vi väljer att leva våra liv och vad vi har för normer inom etik och moral.

 

Nånstans ifrån har jag fått i mig att jag ska göra rätt för mig. Att jag minsann inte kan vara hemma om jag inte är riktigt sjuk.

 

Ibland när man var lite skoltrött eller hade allmän ångest att gå till skolan och magen till och med fick en släng av stresspåslag så var det lätt att tolka in symtomen som magsjuka och så stannade man hemma. 

 

Jag noterar nu att jag använt det lite mer anonyma "man" istället för att skriva i jagform meningen ovanför. Hrm, ja.

 

Hursomhaver, min mor blev alltid lika arg när hon kom hem och upptäckte att vi var hemma från skolan utan att ha kollat det med henne först. På den tiden kunde man tydligen sjukanmäla sig själv (även om det inte var populärt bland de som svarade i telefonen) och jag var ju alltid kvar hemma under dagen och gick aldrig ut för att liksom dölja att jag inte gått till skolan tills hon kom hem. Det var jag för feg för. Och DET var SKOLK. Att stanna inne räknade inte jag som skolk.

 

Iallafall så var regeln hemma att var man så sjuk (eller "sjuk") att man inte kunde gå till skolan så fick man inte ha några kompisar hemma och man fick INTE gå ut. Och det där sitter i mig. När jag sjukanmäler mig från jobbet så får jag världens ångest om jag måste iväg ut för att skjutsa ett barn till skolan/bussen eller åka och handla för att något fattas eller ja vad som helst. 

 

Detta tillsammans med att jag vet att om jag är hemma från jobbet så drabbar det mina kollegor gör att jag biter ihop och tänker att det går ett tag till.

 

Men när man inte orkar göra något roligt alls på sina lediga dagar. När man inte orkar göra nånting vettigt alls på sin lediga förmiddag. När man inte orkar fast man tänker tusen tankar om vad man VILL göra. Vad man vill göra nån dag bara man blir ledig och har tid att göra det.

 

Jag vet ju att jag är inte ensam om att känna såhär. Senast ikväll nu så dryftade jag de här känslorna med  min ena kollega för kvällen. En kollega som blev inringd på förmiddagen att jobba ett kvällspass. En kollega som inte är timvikarie utan fast anställd på 100 % precis som jag. Som redan gör fulla dagsverken och bara lääängtar efter en ledig dag med ingenting på måste-listan och hur mycket som helst på nöjes-listan.

 

Nu måste jag sluta för vet ni vad. Jag bytte bort min dagtur idag mot ett kvällspass och imorgon börjar jag 7.00 igen så nu blir det att sova sju kvart i timmen. Men det har jag ju gjort förr så ;)