En fredag i augusti

Igår var jag och syrran till Fonus med vår farbror. Svårt att greppa att det är så. Och svårt att försöka tänka sig in i hur man tror att hon skulle velat ha det. 
 
Tankar väcks kring existensiella frågor. De fick inga barn och de hade pratat om att spridas i minneslunden för vem ska sköta graven?
Ingen grav = ingen gravsten = ingenstans där det klart och koncist visar att man gjort ett avtryck i världen. Men å andra sidan så är det ju vad man gjort i livet som betyder något. Inte huruvida man har en gravsten med sitt namn inhugget. 
 
Livet går vidare för oss som är kvar ännu en stund på jorden och i morse skjutsade jag åter igen dotra till bussen och tog ett varv i spåret.
Planen var att varva gå och jogga. Men hur det nu var så när jag väl började springa så hamnade jag i rätt fokus och det gick bra att bara fortsätta mala framåt. Andningen var stundtals något ansträngd men jag orkade ta mig runt 2 km av 3 i jogga-läge. 
 
Väl hemma igen landade jag direkt i sängen faktiskt. Orkade inte ta mig i kragen och passera duschen först. Känner att jag har sömnbrist och jag prioriterade att få sova en stund till. Faktiskt var det högre prio än att ta ut hästarna i hagen också. Men sen när jag sovit en timme så fick de komma ut. Glada i hågen drog de iväg så långt bort i hagen de kunde.
 
En stund senare när jag laddat tvätt- och diskmaskin kunde jag konstatera att tripp, trapp och trull hade ramlat mellan trådarna och stod på fel sida och mumsade grönt. Så nu är väl sommaren officiellt slut och vinterhagen har fått komma till heders igen. Rackarns prutthäst som leder de andra i fördärvet.
 
De var inte alls svåra att fånga in. Ett par äpplen från trädgården gjorde susen. Men när Texas insåg att jag planerade att ta dem från allt himmelskt gott så satte han sig på tvären och vägrade ta ett enda steg framåt.
Misstänker att synen av mig dragandes en shettis i varje näve  var obetalbar. Det slutade med att jag backade herr trilskputte hela vägen. Fördelen med shettisar är ju att de är lagom stora att baxa runt med. 
 
Dallas var en ängel som alltid och kom snällt när jag gick efter honom när jag stoppat de två första i hagen. Hur kan två ponnysar med samma pappa och helsystrar till mammor vara så totalt olika? De är ju dessutom födda med bara en veckas mellanrum så de har vuxit upp under samma föutsättningar hela vägen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0