Slänger in ett inlägg till på en gång...

Det snurrar i mitt huvud. Många tankar, mycket som ska processas, känslor o funderingar...

Det hände en sak på jobbet idag som faktiskt fick mig att börja tvivla på min egen mentala hälsa.

Vi satt o pratade om brukare i hemtjänsten då jag plötsligt nämde en brukare som vi skulle fått men som en annan hemtjänstgrupp tog åt oss då de ändå var i grannskapet o den här bodde precis på gränsen mellan grupperna. Både A o C som satt med mig på lokalen sa sig inte minnas att vi egentligen skulle ha den här brukaren. O hur jag än försökte få dem att minnas så var de lika oförstående båda två. O jag tror att de till o med sa att jag måste ha drömt det.

O så det störde mig... o oroade mig... för kunde jag verkligen minnas så galet? Kunde det vara så att min hjärna fabricerat minnen som inte var minnen... men det borde vara omöjligt då brukaren i fråga är en person som jag vet vem det är o "känner" igen privat. O alltså också vet sjukdomshistorian bakom lite granna...

När jag väl fick chansen sen så var jag bara tvungen o leta fram meddelandet på mailen. O det mina vänner var inte heller det lättaste. För när jag sökte så kom inget sånt meddelande upp... det var som om mailen blivt rensopad på alla spår av mailkonversationen kring den brukaren o när chefen mailade att den andra hemtjänstgruppen skulle ta det. Till slut fann jag iaf vad jag sökte. O jag kunde andas ut. Det var inte jag som började bli tokig. Bara mina jobbarkompisar som har dåligt minne.... eller ja, de lägger väl inte så stor vikt vid sånt som inte längre är aktuellt. Speciellt som de inte har träffat människan eller varit där nångång.

Men med tanke på senaste veckan o vad jag fått veta/blivit påmind om så blev det så uppförstorat i min hjärna. För även om diagnosen säger att risken att insjukna är 10-15 % om man har en förälder eller ett syskon som är drabbad så börjar ju hjärnspökena genast mala o man tänker sig det värsta när man blir ifrågasatt på det viset.